Kanske var det lika bra...

Hon hade blivit besviken, gång på gång, sviken, besviken, arg, ledsen och sårad.

Varför var hon kvar?

Varje gång hon tänkte den frågan insåg hon att hon skulle vara ensam utan dessa människor.

Men nu hade dagen kommit, hon hade gjort allt sitt bästa, i varje situation, ändå fick hon bara skit.

Spott i ansiktet, dolk i ryggen, vad man än kallar det.

Hon insåg, med ett smått egoistiskt tankesätt, att hon var helt enkelt för bra för alla andra.

Hon var till för att inte synas, för att göra rätt, för att stötta, rädda andra.

Kanske var det en roll hon satte sig själv i. Kanske var det något som var ostoppbart.

Så där satt hon på sin säng, "kanske är det lika bra... att jag är bättre ensam ändå..."

Snälla låt mig glömma.

låt mig glömma din hur din beröring kändes, hur du luktar av pall mall och nytvättat.

Hur dina dreads känns mot min kropp. Hur jag blir glad när jag ser dig.

Låt mig glömma allt.

Ta bort drömmarna, minnena, ord och allting som du någonsin gjort som gett mig intryck.

Jag orkar inte. Jag är inte stark nog att vara utan dig just nu.

Du vände dig om när jag behövde dig som mest. Men de patetiska är att jag accepterar de, allt, allt för att få vara med dig igen.

Du brukade säga att jag inte var stark nog att veta vem du är.

Jag ville bara säga till dig att jag vet så mycket mer än vad du tror jag gör.

Och oavsett om jag inte vet allt, så är jag stark nog att ta det. Kärlek gör en oerhört stark.

De jag inte klarar är att vara utan kärlek, det är jag inte stark nog för.