Kanske var det lika bra...

Hon hade blivit besviken, gång på gång, sviken, besviken, arg, ledsen och sårad.

Varför var hon kvar?

Varje gång hon tänkte den frågan insåg hon att hon skulle vara ensam utan dessa människor.

Men nu hade dagen kommit, hon hade gjort allt sitt bästa, i varje situation, ändå fick hon bara skit.

Spott i ansiktet, dolk i ryggen, vad man än kallar det.

Hon insåg, med ett smått egoistiskt tankesätt, att hon var helt enkelt för bra för alla andra.

Hon var till för att inte synas, för att göra rätt, för att stötta, rädda andra.

Kanske var det en roll hon satte sig själv i. Kanske var det något som var ostoppbart.

Så där satt hon på sin säng, "kanske är det lika bra... att jag är bättre ensam ändå..."

Snälla låt mig glömma.

låt mig glömma din hur din beröring kändes, hur du luktar av pall mall och nytvättat.

Hur dina dreads känns mot min kropp. Hur jag blir glad när jag ser dig.

Låt mig glömma allt.

Ta bort drömmarna, minnena, ord och allting som du någonsin gjort som gett mig intryck.

Jag orkar inte. Jag är inte stark nog att vara utan dig just nu.

Du vände dig om när jag behövde dig som mest. Men de patetiska är att jag accepterar de, allt, allt för att få vara med dig igen.

Du brukade säga att jag inte var stark nog att veta vem du är.

Jag ville bara säga till dig att jag vet så mycket mer än vad du tror jag gör.

Och oavsett om jag inte vet allt, så är jag stark nog att ta det. Kärlek gör en oerhört stark.

De jag inte klarar är att vara utan kärlek, det är jag inte stark nog för.

JÄVLA SKIT.

Jag ska skriva av mig något jag vill skriva på fb men inte kan för jag har för mycket samvete.

Så:

FUCK VÄRLDEN, tack för du vänder mig ryggen i mina svåraste stunder.

FUCK ATT VARA SNÄLL, tack för att du inte ger något tillbaka när jag ger allt.

FUCK MINA SÅKALLADE VÄNNER, för att ni stabbar mig i ryggen med en glödgad kniv när jag behövde er som mest.

FUCK OFF MITT SÅ KALLADE EX, för att du tar allt jag har och låter mig gå tomhänt ensam efteråt. Du tog mina vänner, min självrespekt, min tid, min tro på kärleken och vänskap, och du tog mitt liv.

Jag är så jävla trött på att finnas för alla andra, och jag vet, de är jag som valt det, men för fan säg emot mig eller ta inte emot hjälp om ni inte kan ge NÅGONTING tillbaka!

Jag gick inte in i förhållanden med er för att ge allt och få något tillbaka.

NEJ, jag gick in i förhållanden och gav allt för de är det man gör, Utan att förvänta sig något tillbaka. MEN DE ÄR EXTREMT JÄVLA IDIOTISKT AV ER ATT TRO ATT NI KAN GÅ HELA JÄVLA LIVET UTAN ATT GE NÅGONTING TILLBAKA.

FUCK OFF.

Måste bara dela min syn på Filmen Frozen / Frost.

De finns alltid en sensmoral med Disneys filmer, och ofta är det ganska lätt för en medelsvensson att hitta och förstå den. Men denna film fångar mitt sinne på ett irriterande sätt. Jag ska förklara varför.

Frozen -  En film som handlar om Elza och Anna. Två systrar varav den ena, elza, har förmågan att leka/skapa med is/snö.

Filmen börjar med att Elza får lära sig att stänga av allt, stänga in allt. (Conceal, dont feel.) AV SIN EGEN FAR?

Filmen fortsätter, föräldrarna dör, anna lever ensam i slottet, (typiskt disney), bla bla, elza deprimerad och isolerad.

Måste dock ge kredit till disney här, en drottning med depression? whoho! Kungliga kan tydligen vara som oss! (The world makes sence again!)

Anyways, moving on, Anna rycker av handsken som håller Elzas kyla i kontroll, Elza goes bananas och kastar is runt om sig. Flyr upp till skogen.

LET IT GOOOO LET IT GOOOO.

awesome låt.

Bygger ett isslott, (vem såg inte det komma? Raise hands!)  (Obs. sarkasm.)

Okej, så anna flyr efter sin syster, drar med henne hem med sin kärlek, bla bla. Hoppar till slutet, Anna fryser till slut till en isstaty pga kylan som Elza råkade skjuta in i hennes hjärta. Äkta kärlek tinar som stentrollen (aka, kärleksrådarna.) säger.

Så Elza snyftar lite på Anna och hon tinar. Elza förstår och tinar hela dalen.

Men sensmoralen?

Enligt mig så har de aldrig klargjort att man INTE mår bra av att vända sig inåt, bara klargjort att kärlek tinar is. (HAH, TÖNTAR. Värme tinar is. XD )

Men, (inget ont om låten för jag älskar den.) Okej, jag vet att det finns ändå någon smartnisse som kommer kommentera något i stil med att "öööh, hon sjunger ju let it go.. det betyder ju att hon släpper lös."

Och då säger jag såhär: lyssna på innebörden av orden.

Let it go, let it go, turn away and slam the door. (Låter det som att hon öppnar sig?)

Jag kan gå med på att hon släpper ut isen, men fan heller att hon fattar att man ska vara öppen.

Ytterligare en gång, "conceal, don´t feel" den meningen stör mig verkligen.

Nu ska jag förklara varför de stör mig att den signalerar att man ska vara iskall och inåtvänd.

Som ni redan vet är jag här för att skriva av mig angående mitt medberoende.

Dock så föredrar jag att säga att jag är beroende av att vara medberoende. (Åter till det i annat inlägg.)

Tjejen jag förälskade mig i, och samma sak med min bästa vän.

De är iskalla. De har en slags av och påknapp. DET DRIVER MIG TILL VANSINNE.

Jag är en sån där jobbig jävel som alltid delar vad jag känner och tänker. Och om jag är tyst, då ska man vara riktigt rädd för då är det allvarligt. xD

(Lägg märke till att jag har lite glimten i ögat här, en del av min humor.)

Jo åter till de två då, båda två har haft det tufft på sina sätt, ska inte säga hur, av respekt. Oavsett fastän jag inte pratar med dem fortfarande.

Okej så iaf, nu ska jag försöka göra mig en analys här.

Min forna bästa vän:

Tuff uppväxt, stängde av vid elva års ålder.

Inser nu, cirka tio år senare att hon utvecklat en slags psykopati. Hon är kall och avstängd. och det tär på henne. Hon börjar äntligen inse att hon måste öppna upp angående detta.

= Hon har inte mått bra, men inser att man inte kan "conceal, dont feel," för att må bra.

Min kärlek:

Tufft liv i helhet, långt ifrån ens hälften jag vet gör mig mörkrädd. Och jag vet inte ens allt.

Hon lever med ett antal diagnoser (Vill inte nämna hur många för hennes skull.), vissa medfödda men de flesta pådragna pga att hon aldrig bearbetat händelser.

= Hon mår inte bra. Denna tjej har dessutom bestämt sig för att inte leva länge till.

Så motargumentet:

Jag, som sitter här och skriver. Försökte ta mitt liv för lite mer än en månad sen.

Jag, som pratat hela mitt liv om hur jag mår, jag mår ändå inte bra.

Slutsatsen:

Jag skyller på den mänskliga faktorn och hela Sveriges system.

Systemet, deras värld, politikerna som sitter där på sina höga hästar, de vet inte hur de är att leva här nere, de beslutar inte ifrån hur jag, som sitter här och skriver, faller igenom systemet fastän jag har alla förutfattningar.

Det, är sjukt.

Konstig röd tråd men men.

Hej Medberoende!

Begäret är mitt namn, min själ och mina ord. Ja hela jag andas begäret.

Jag kommer i all form i din vardag.

Kärleken, vänner, jobb, fritid, ja till och med mitt i natten.

I sömnen griper Medberoendet tag i dig med ilskna klor.

"Tror du att du kan få glömma mig bara för du sover?" Medberoendet skrattar i mitt ansikte.

Får mig att se bilder, på henne. Situationer vi varit i, med alla möjliga tänkbara och även otänkbara utgångar i alla situationer.

Om Medberoendet är riktigt elakt en natt så drömmer jag om hopp,

Jo men visst. De kan bli vi igen. Jo visst, varför skulle hon inte sluta dricka pga dig?

Jo men fucking satans jävla visst, haha. Hennes leende sköljer över mig i drömmen, hon ber om ursäkt för alla gånger hon svikit mig. Alla gånger hon inte försöker och får mig att se på.

Jag ler och säger att det är okej, de är ingen fara. Fast min själ och allting jag någonsin stått för skriker, ja ryter åt henne att de är inte alls okej och att jag vill att hon ska brinna i helvetet för vad hon fått mig att utstå.

Men nej, inte jag, istället står jag där from som ett lamm och säger att allt är okej, allt är som de ska vara.

Hon ler ett elakt leende och tar upp en ölburk. Spottar mig rakt i ansiktet, eller ja de är åtminstone vad de känns som.

"Nej snälla." Hon tornar upp sig över mig.

Jag vaknar svettandes och flåsandes. De var bara en dröm.

Hon har fortfarande sagt upp kontakten med mig, fortfarande hatar mig. Besvikelsen sköljer över mig.

Jag ville så gärna leva i drömmen, hon hade fått druckit tusen ölburkar, tagit tusen jointar och hur mycket heroin hon ville, jag hade gladeligen hållt hennes hår när hon ligger över toasitsen och spyr. Jag hade gjort de tusen gånger om.

Jag önskar så mycket att leva i den drömmen att jag har svårt att vakna vissa morgnar.

Jag som driver denna blogg har ett Medberoende.

Jag är förälskad och bunden till en kvinna som är beroende av allt möjligt, och jag som alltid har haft ett beroende till att hjälpa föll för henne.

Min blogg kommer handla om att skriva av sig lika mycket som att försöka göra framsteg.

Jag kan inte ge råd om hjälp. För första gången är jag i fokus.

Och jag ska ta mig upp.

/Medberoende

Denna låt beskriver mycket jag känner och allt vad jag är för henne.

Kärlek.

Ett ord med ganska många innebörder.

Du kan älska allt möjligt, med alla förutsättningar eller inga alls.

Min kärlek började med att vara vänner.

Vi umgicks ganska ofta, och det var uppenbart vad hon höll på med.

Hon drack, mycket. Vi spelade lite i hennes lägenhet, och var en välkänd player dessutom.

Jag insåg någonstans i dimman att hon flörtade med mig.

Vill inte gå närmare in på det, men där var jag fast.

I början kämpade jag emot. Ville inte, försökte att inte ses, kom på ursäkter.

Jag umgicks med andra. Försökte låta bli att ens tänka på henne. Men ni vet hur det är när man är kär.

Man faller, hejdlöst. Någonstans där efter en månad så hände de något med henne som hon inte vill prata om. Efter de kom första grälet.

Hon hatade mig, jag gjorde allt fel, jag var dramatisk, dum, taskig och irriterande.

Och jag lyssnade.

Jag har ett sms som äcklar mig när jag läser det, ett som jag skrivit då.

"Snälla ge mig en chans till, jag lovar att göra mitt bästa att inte reagera, att inte bråka."

Så jag fick komma tillbaka, och hamnade i samma skit igen.

En dag när jag vaknade i hennes säng, så låg hon inte bredvid mig.

De luktade något, stickande och sött. Prasslade lite.

Jag gick ut, och där satt hon i soffan och tände på heroin.

Satte mig bredvid henne, och skamsen som hon var vek hon ihop foliepappret och la det på bordet.

"De där är heroin va?" Hon skakade på huvudet och tände en cigg. "Vafan var inte dum, jag ser ju att de är horse. Varför ljuger du för? Jag vill bara veta vad de är du håller på med." Fortsatte jag.

Vi rökte under tystnad. Hon satt och noddade till lite då och då. Sen gick vi in och la oss på sängen, och hon somnade på min arm. Jag skulle gått redan då.